På medeltiden var Svinnegarn ett välkänt namn i hela Norden. En hälsobringande källa ansågs kunna bota sjukdomar och pilgrimer vallfärdade till Svinnegarn för att bli av med allehanda krämpor. Vapenhuset och kyrkvinden fylldes av kryckor som de halta och lytta kastade ifrån sig när de drack av det undergörande vattnet.
Pilgrimerna uppmanades att skänka pengar till kyrkan och på 1400-talet byggdes den ut till en stor vallfartskyrka med bland annat pilgrimshärbärge. Idag finns det dock inte många spår av den medeltida vallfartskyrkan kvar, den brann upp på 1600-talet, och i återuppbyggnaden återfick den inte sin forna glans.
Interiören domineras av stormaktstiden och 1700-talet. Traktens rika släkter satte upp vapensköldar och bekostade predikstol, altarprydnader med mera.
Utanför kyrkporten står en runsten (U779), som fram till 1946 fungerade som trappsten mellan sakristian och långhuset. Inskriften lyder: Jorund reste dessa stenar efter Jarl, sin son. Gud hjälpe hans ande.”
Om kyrkan är öppen kan du också se en spännande sten som sitter inmurad i vapenhusets vägg (U778). Texten berättar om Ingvarståget. Det var en storslagen expedition österut med ett trettiotal skepp från mälardalsområdet. De begav sig iväg år 1036, men färden slutade i katastrof och bara en liten skara lyckades ta sig hem fem år senare. De flesta dog av sjukdomar i trakterna av Svarta- och Kaspiska Havet. Det finns ungefär 25 stenar som berättar om män som reste ut tillsammans med Ingvar. Texten på den här stenen lyder : Tjälve och Holmlög lät resa alla dessa stenar efter Banke/Bagge, sin son. Han ägde ensam ett skepp och styrde österut i Ingvars här. Gud hjälpe Bankes/Bagges ande. Äskil ristade.




